torsdag 27 mars 2014

Bozze & Viggo

Bozze kände sig så nöjd, så nöjd med denna måndag. När han vaknade i morse hade han ingen aning om att han idag skulle få en ny kompis. Lite uttråkat hoppade han in i bilen i tron att han och matte skulle gå en helt vanlig promenad i en vanlig skog mol allena. När bakluckan öppnades stod plötsligt en livs levande svart Perro där. Det var som rena rama julafton. Den svarta perron heter Viggo och bor med sin matte och husse i Hässleholm som, om Bozze minns det hela rätt, är en förort till Tyringe. Viggo och Bozze sa hej så där högt och glatt så som väluppfostrade hundar gör, nosade varandra i rumpan så som väluppfostrade hundar gör och sen var de kompisar. Hundar komplicerar inte saker. Antingen är man kompisar eller inte. Bozze och Viggo hade skoj på hundars sätt hela promenaden. Fast när Bozze tänker efter var det kanske lite spänt ett tag när Bozze hoppade upp på Viggos bakdel. Då morrade Viggo åt Bozze. Bozze blev förvånad och tittade på matte för att få stöd, men matte (den svikaren) sa bara "Rätt åt dig Bozze. Så där gör man inte och det är dags att du lär dig det". Nu blev Bozze ännu mer förvånad. Vad var detta för konspiration egentligen? Han vände sig mot Viggos matte Malin men inte heller där hade han något att hämta. "Nej du, sånt där beteende tolererar inte Viggo" sa hon. Bozze trodde inte sina hundöron. För att verkligen vara säker på att han inte hade missuppfattat något beslutade sig Bozze för att göra ytterligare ett upphopp på Viggos bakdel. Det kallas evidensbaserad forskning eller som den schnautzerliknande filosofen John Dewey hade sagt "Learning by doing". Bakdelstestet resulterade i samma reaktioner och Bozze insåg att i det här läget var det bäst att lämna alla bakdelar ifred. Resterande promenad genomfördes i glädjens och vänskapens tecken.

Man blir trött av att träffa kompisar!

Bozze tyckte att det verkade som att även mattarna gick bra ihop. Då menar Bozze inte bokstavligt att de "gick" bra ihop även om deras benrörelser uppvisade utomordentliga gångegenskaper. Bozze menar att de verkade trivas ihop. Sånt är inte lätt att avgöra för ett otränat hundöga men med den vuxna hundens erfarenhet kommer oftast förmågan att tolka människornas primitiva uttryckssätt. Människor är kräsna när det kommer till acceptans, respekt och vänskap gentemot varandra och vänskapsband knyts inte genom höga skall, sniffning av rumpa och glada hopp. Som åskådare ska man istället fokusera på människornas röstlägen. Dessa bör ligga på mumlande mediumvolym gärna med inslag av stötvisa läten som kallas skratt. Bozzes och Viggos mattar mumlade lagom högt och skrattade stötvist ibland. Även om det under själva mötet människor emellan kan verka positivt kan det vara precis tvärtom. Därför måste man även kontrollera deras beteende efter själva mötet. Om människan då kastar sig över telefonen, ringer till någon och med hög stämma utbrister något i form av "Jag har precis träffat *namn*, den förbenade drummeln" betyder det med största sannolikhet att de inte gick ihop med den nya människan. Om de däremot är glada och kanske till och med sjunger en glad trudelutt är läget det motsatta. Det var en glad Bozze och en trudeluttande matte som satte sig i bilen och körde hemåt. Matte var glad länge. Hon var faktiskt på strålande humör hela vägen hem, hela vägen ur bilen och ytterligare hela tre minuter. Glädjen tog abrupt slut precis i det ögonblick hon trampade i den hundbajs som Bozze i smyg hade placerat på ett nytt och strategiskt ställe i trädgården. Bozze låtsades bekymrad men han fnissade tyst bakom ryggen på henne. Det är faktiskt vansinnigt kul när folk går i hundbajsar, det tycker alla hundar. På hundträffar brukar hundar från olika ställen berätta om sina ägares små missöden och utbyta tips. Det är viktigt att ha gemensamma intressen. När Bozze hoppade upp i fåtöljen den eftermiddagen konstaterade han att den här måndagen hade förlöpt väldigt bra. Det var därför Bozze kände sig så nöjd, så nöjd. Han smackade ljudligt några gånger och begav sig sedan in i drömmarnas förlovade land. 




Saliga äro de ovetande

Bozze förvandlas allt mer till en vanlig hund. Ni vet, en sån som går upp tidigt på morgonen och som tycker att livet är en lek. Detta beror till stor del på att dietmaten nu är ett minne blott. Så snart dietmaten ersattes av annat foder blev Bozzes energidepåer fyllda, han blev piggare, gladare och pälsen som har växt i snigelfart under dietperioden satte fart igen. Bozze känner sig läckert manlig i sin lockiga päls och han ser nog att tikarna i byn sneglar på honom med beundrande, suktande blickar. Hade han haft sin "manlighet" kvar hade han med omedelbar verkan sett till att hundbefolkningen utökades i byn. Bozze kollar varje dag om hans "två små vänner" vuxit ut igen men ännu har inget hänt. 

Efter att ha sett den förändring Bozze genomgått efter utbytet av foder fnyser matte högt och föraktfullt så snart hon ser en påse dietfoder i någon butik. Husse tycker att mattes högfnysningar är lite pinsamma och har bett matte vara lite mer diskret och hålla fnysningarna inom sig men det fnös bara matte åt. Matte är väldigt bra på att fnysa. 
Bozze (som är markant smartare än sina människor) har ju hela tiden förstått att det där fjantfodret inte innehåller det en hund av hans dignitet behöver för att må bra. Han har dessutom mycket tydligt uttryckt missnöje och misstro under sin dietperiod men husse och matte har natuligtvis inte förstått Bozzes övertydliga signaler. Nu har poletten trillat ner men deras tröghet har krävt långt och onödigt lidande för Bozzes del.
Bozze under dietperioden
Matte är måttligt road av de tidiga morgnarna och även om hon gläds åt att Bozze nu är pigg och pälsfylld blir hon blir extremt frustrerad på samma gång. Bozze har massor av underull och hur matte än gör förvandlas Bozze allt mer till en tovad dyna. Nu tycker matte förvisso om tovade dynor så om du som tovdyneägande läsare tog illa upp och vill trycka in dynan i munnen på matte kan du lugna ner dig och lägga tillbaka dynan på sin plats. Matte har inga som helst fördomar mot tovade dynor oavsett ursprung och/eller färg. Hon vill bara inte ha en tovad-dyna-hund. Det kan blir en akutklippnng snart även om inget är inplanerat just nu. Matte är väldigt spontan vad gäller klippning. Hennes frisör, Ylva, brukar få en tår i ögat när hon upptäcker att matte åter igen varit igång med saxen. Ylva har bett på sina bara knän att matte ska komma inom salongen nästa gång matte tycker att luggen är för lång. Ylva är en stark människa som varit med om mycket i sitt liv men hon kan ändå inte hålla tillbaka tårarna när hon ser mattes lugg. Det blir liksom för mycket att bära.

Ibland vaknar Ylva skrikande

övrigt går livet sin gilla gång. Huset mitt emot Swalboet har stått tomt länge eftersom den till åren kommen kvinnan som bodde där flyttade till ett äldreboende. Nu är huset sålt men varken matte eller husse vet vem som kommer att bo där. Bozze hoppas på den där hunden som en dag gick runt i trädgården med sin matte och husse. Även huset till vänster om Swalboet har stått tomt den största delen av året men då och då kommer de nya, mycket trevliga, ägarna dit för att fixa och dona inför sin permanenta flytt. Det har varit lugnt och skönt att inte ha en massa grannar tycker Bozze. Swalorna däremot tycker att det är trevligt när det är lite liv och rörelse i grannhusen och med vårens ankomst börjar även människorna våga sig ut. Nu måste jag korrigera föregående mening lite. Swalorna trodde att de tyckte om liv och rörelse i grannhusen. Det var innan folk började dyka upp och fågelkvittret plötsligt dränktes i ljudet av höga hundskall från Bozze. Matte suckar högt och säger att "Detta måste vi träna på". Sedan tittar hon krävande på husse eftersom hon med "vi" oftast avser enbart husse. Husse suckar högt och kommer plötsligt på något extremt viktigt snickeriarbete som han bara måste påbörja i källaren. Bozze suckar inte. Han har fullt upp med att skälla livet ur de stackars grannarna.

 Jag vill också vara blåögd som matte!
Apropå vårens anländande så är det ju snart sommar och då ska den fula blå plastpoolen sättas upp. Det vet Bozze inget om ännu. Poolens återkomst kan bli en svår upplevelse för Bozze. Han lider av posttraumatisk stressyndrom orsakad av just denna pool. Det var första dagen då Bozze kom på besök till Swalorna med Ann-Kristin (sin matte nr 1). Bozze spejade in omgivningarna och tog sedan från altanen ett tjusigt hopp ner på den gröna betongplattan. Nu råkar det vara så att Swalorna inte har en grön betongplatta nedanför altanen. Däremot har de en grön presenning som de då hade spänt över den fula blå plastpoolen. Så när Bozze landade sjönk presenningen inkl Bozze ner och det var med panik Bozze trampade runt i presenningen och desperat försökte ta sig bort från denna dödsfälla. Husse agerade hjälte och fick tag i Bozze och lyfte honom över kanten. Det var två blöta herrar och två torra damer som stunden därefter andades ut. Bozze hoppade inte ner på den gröna betongplattan mer och när dödsfällan monterades ner för säsongen kände han ren, pur och äkta lycka för första gången sedan han kom till Swalorna. Bozze vet alltså inget om att desto närmare sommaren kommer, desto närmare kommer också den dag då dödsfällan återuppstår. 

Saliga äro de ovetande! Och med dessa kloka ord avslutas dagens blogginlägg. 





onsdag 12 mars 2014

Det är stiltje på bloggfronten

Snart är sommaren här

Igår lade husse ut ett blogginlägg. Det tyckte Bozze var bra för det händer alldeles för litet på bloggen nuförtiden. Bozze har svårt att på egen hand få till tangentklicken så att text uppstår (varför finns det inga tangentbord avpassade för hundtassar?). Angående husses nikotinblogginlägg igår vill Bozze informera omvärlden om att även hundar kan smaska i sig ett bortglömt nikotintuggummi då och då. Så det jämnar liksom ut sig när husse råkar kasta i sig ett hundgodis istället för tuggummi.

Matte är det inte mycket liv i nuförtiden. Hon blir ett vrak (värre än vanligt) på våren. Då ska man ju vara pigg och glad och full av liv. När vårsolen kikar fram skiner matte upp och tjoar lyckligt "Äntligen vår!". Sedan nyser hon 35 gånger och strax därefter däckar hon. Under vintern glömmer matte bort att hon får ett skov på våren. Strax efter tjoandet "Äntligen vår!" Och de 35 nysningarna kommer minnet åter. 

Ni får helt enkelt ha överseende med att denna blogg emellanåt är stum och trist. Det är inte Bozzes fel. Bozze gör minsann sitt för att skapa innehåll att fylla bloggen med. 




tisdag 11 mars 2014

Husses betraktelser # 8.

”Man tager vad man haver”.

En marsafton för två år sedan befann sig denna Swalan i goda vänners lag.
Kvällen bjöd på god mat och god dryck. Så här i efterhand kanske lite mycket god dryck.

Fram till för si sådär fem år sedan var det brukligt att en sådan afton kunde innehålla en eller två goda cigarrer. Ett antal år innan dess innehöll den många cigaretter. Fast för just fem år sedan lyckades jag få stopp på den ovanan.

Den här marskvällen för två år sedan gjorde sig vanan påmind och ett visst sug efter nikotin hoppade upp och anföll mig.

Förvisso fanns det just denna marsafton för två år sedan  tillgång till både cigarrer och cigaretter men trots mitt lite dryckesglada tillstånd lyckades jag motstå dessa frestelser.

Dumt nog fanns det snus.

Jag provade att snusa när jag gjorde lumpen, det gick inte så bra den gången så efter det mådde jag bara illa när jag kände doften av snus. Löspackad grov General är kanske inte det ultimata första gången man testar att snusa. Ni som provat vet vad jag pratar om.

Snuset den där marsaftonen för två år sedan var förpackat i små fina påsar och smakade lakrits. Det var gott och jag mådde inte illa. Jag tog en liten prilla till och en stund senare ännu en liten prilla till och sen var jag fast.

Så här långt in i storyn så undrar du som läser säkert vad det här har med Bozze att göra. Jag kommer till det. Lugn.

Sedan den där marsaftonen för två år sedan har jag snusat och när det handlar om att missbruka nikotin så går jag all-in. Minst en dosa om dagen.

För cirka två månader sedan fick jag ett ryck en dag och la av med snuset. Inte en prilla på hela morgonen. Inte en prilla på vägen till stationen. Och inte en prilla ens när jag satte mig på tåget. Det är ju hur lätt som helst att sluta snusa tänkte jag.

I höjd med Perstorp (som är stationen 10 minuter efter Tyringe) var jag på ett uruselt humör och höll på att skälla ut tågvärden för att han ville kontrollera min biljett.

45 minuter senare var jag framme i Helsingborg och var heligt förbannad på allt och inget.

Tur att tåget inte var försenat den dagen för då hade jag antagligen försökt välta det.

Jodå, jag kommer snart till hur Bozze hänger ihop med detta.

Arbetsdagen var totalt olidlig tyckte jag, mina kolleger tyckte att jag var totalt olidlig.

Jag gick tidigare från jobbet, in på närmsta apotek och skrek nikotin åt personalen som skyndsamt plockade fram den största asken med de starkaste nikotintuggummina till mig.

Jag tog två direkt, betalade och skenade irriterat till tåget. Efter tre stationer var jag lugn och väl hemma kände jag mig som en lite småtrevlig person igen.

Fram till i morse har jag missbrukat nikotintuggummin.

När jag gick ut för min morgonpromenad till stationen stoppade jag rutinmässigt ett tuggummi i munnen och traskade iväg.

När tåget rullade ut ur Tyringe tog jag rutinmässigt fram min kaffetermos och tog en klunk och stoppade lika rutinmässigt handen i fickan för och ta ett nytt tuggummi.

Det fanns inget tuggummi i fickan.

Det fanns inget tuggummi i någon av fickorna.

Det fanns inte heller något tuggummi någonstans i min ryggsäck.

I höjd med Perstorp (som är stationen 10 minuter efter Tyringe) var jag på ett uruselt humör och höll på att skälla ut tågvärden för att han ville kontrollera min biljett.

Jag var desperat.

45 minuter till apoteket i på Knutpunkten i Helsingborg ifall det är öppet och ifall tåget inte är försenat.

Jag insåg snabbt att det fanns en risk att någon kunde bli skadad under tågresan.

Jag sökte åter igen igenom vartenda skrymsle i min ryggsäck och kastade mig därefter ännu en gång över min jacka för att söka igenom den.

I den sista fickan jag rotade i kände jag plötsligt något i min hand.

Och det är här Bozze kommer in i bilden.

Tuggummi! Tänkte jag.

Hundgodis konstaterade jag när jag granskade mitt fickfynd.

Följande kunde jag också konstatera just där och just då:

·         Hunden är människans bästa vän. Ganska ofta utan att vara medveten om det.

·         Bozze är en räddande ängel. Ganska ofta utan att vara medveten om det.

·         Hundgodis smakar inte jätteilla.

·         Hundgodis dämpar inte nikotinabstinens men man får något annat att tänka på ett tag.

Tåget var i tid till Helsingborg, apoteket var stängt. Surmulen och fortfarande med hundgodissmak i munnen traskade jag ut från stationen och tog upp min mössa ur fickan. Det var kallt om öronen i morse.

Ur mössan trillade en hel oöppnad karta med nikotintuggummin.

Det blev en bra dag trots allt och varken medresenärer eller kolleger kom till skada.
 
 

lördag 1 mars 2014

Husses betraktelser #7

Oxmånader.

Så här mitt i oxmånaderna vill den här Swalan helst av allt bara gå i ide. 
Det är mörkt ute. Det är kallt ute. Marken ute är ofast mer klaffsig och geggig än hårdfrusen och krispig. Det är mörkt när man går upp, det är mörkt när man kommer till jobbet, det är mörkt när man lämnar jobbet, det är mörkt när man kommer hem. Tungsinnet trycker över axlarna och man går mest och tittar ner i marken. Men det går, livet rullar på i någon sorts vinterrutin som håller en igång.

Sen ibland så händer något som får en att lyfta blicken och känna hur fantastiskt allt ändå är.

Mörkret hade sedan länge lagt sig. Swalorna hade ätit sin kvällsmiddag och kurat i soffan en stund. Det var dags för Bozzes kvällsrunda. Jag byltade på mig varma kläder och vi traskade ut i mörkret. Oxmånaderna gjorde sig påminda, både Bozze och jag traskade rutinmässigt på i invanda spår ganska omedvetna om omvärlden. Efter en stunds promenerande märkte jag att det inte var som det brukar. Det var tyst ute. Väldigt tyst. Jag stannade. Bozze stannade också. 
Det var alldeles stjärnklart, nästan fullmåne. I villorna runt oss satt folk och tittade på os-hockeyn, i någon villa kunde man skymta en flammande braskamin. Luften var klar och så där vintrigt krispig. Vi hörde vingslag och tittade upp på siluetten av en stor uggla som flög över oss.
Vi stod där, Bozze och jag, och njöt av stunden några minuter. När jag tittade ner på bozze mötte jag hans väldigt kloka ögon. Han såg nöjd ut. Ett magiskt litet ögonblick en helt vanlig onsdagskväll.

Bozze är själv duktig på att ta vara på de där magiska ögonblicken och tillfällena. Våren gör sig påmind här i Skåne och snön är (tack och lov tycker jag) på väg att smälta bort. I skogen kunde man dock förra helgen hitta en och annan snöfläck. Snöälskaren Bozze var inte sen att utnyttja tillfället... :)










Som den uppmärksamme läsaren noterar så är detta inlägget skrivet för ett litet tag sedan. Helt rätt. Den här Swalan råkade gå i ide strax innan han skulle trycka på publiceraknappen... ;)

måndag 24 februari 2014

Från toppen till botten på två sekunder

Jag har reviderat min husdjurspyramid. Topplaceringen är härmed ledig.

I höstas sprang Bozze en gång ifrån mig in i skogen. Det tog lång tid innan hans selektiva hörsel uppfattade att jag kallade på honom och när han äntligen kom tillbaka hade han något äckligt, brungult, stinkande klet i pälsen runt hela munnen. Jag tyckte det luktade kräk och tänkte att det kanske var något rådjur eller en älg som kräkts.

Idag när vi gick samma runda hände samma sak. Samma ställe, samma selektiva hörsel och samma klet. Den här gången beslutade jag mig för att traska ut i skogen och kolla vad det egentligen var för något äckligt. Jag beredde mig på att finna ett ruttnande kadaver. Det var inget kadaver. Det var mycket, mycket värre än så. På marken fanns nu bara ytterst lite klet kvar. Jag förstod först inte vad det var men sedan såg jag två pappersnäsdukar med spår av samma klet. DET hade jag inte förväntat mig. Det fick mig att kvälja hela vägen hem och detta är anledningen till att Bozze tillfälligt lämnar toppen på pyramiden. 




lördag 22 februari 2014

I mattes hjärna

Självporträtt
Mina vänner, släktingar och bekanta tycker att det känns bra att jag har såväl make som hund i mitt liv. Det innebär att de inte behöver känna ansvar för mig och mitt väl och ve. Mats och Bozze tar, vare sig de vill eller inte, per automatik över detta tunga ansvar. Jag är inte sen med att hålla med om att både Mats och Bozze är väldigt bra att ha. Jag skulle till och med kunna skriva att dom är helt oumbärliga för mig, men nu gör jag inte det. Mats blir så där irriterande odräglig när han får för sig att han är mycket betydelsefull och i den här familjen har jag ensamrätt på att vara odräglig. I samma stund som min sjukdom, ME/CFS, bröt ut i full skala uppstod en något besvärande ansvarsproblematik i min och Mats relation. Mats mådde dåligt för att jag mådde dåligt och då mådde jag dåligt för att Mats mådde dåligt för att jag mådde dåligt. Vi mådde så där dåligt ett bra tag tills vi plötsligt en dag beslutade oss för att sluta med det. Beslutet tog vi gemensamt efter att vi kommit till insikt om att vi mådde dåligt av att må dåligt för att vi mådde dåligt. Vi är väldigt kloka människor, min man och jag, även om vi döljer det väl. 

När jag började skriva det här inlägget var min plan att inledningen ovan skulle utgöra en slags intro och att det skulle bli en naturlig och mycket imponerande övergång till ämnet "Husdjurens betydelse för människors mående". Det känns inte som att jag lyckats. Mats smög sig liksom in i texten och tog över. Det är så typiskt karlar att bara klampa in och ställa sig själv i centrum för all uppmärksamhet. Du som läser detta får helt enkelt låtsas att jag ändå gör en sån där naturlig och imponerande övergång. Det är ju tanken som räknas. 


Husdjurens betydelse för människors mående

Forskningen har lagt fram en del intressanta fakta kring husdjurs goda inverkan på människor. Djurägare håller sig friskare, lever längre och har högre livskvalitet jämfört med personer som inte har husdjur. Forskarna jämställer alla husdjur och utöver hundar påstår de att även katter, hästar, marsvin, vandrande pinnar och andra läskiga husdjur har samma goda inverkan på sina ägare. Tyvärr är forskare i allmänhet och husdjursforskare i synnerhet väldigt ljusskygga och konflikträdda små varelser. Deras rädsla för konflikter gör att de tänjer lite på sanningen för att på så sätt undvika att stöta sig med någon. Jag tycker alls inte om när sanningen förvrängs på detta sätt och jag har därför helt på egen initiativ studerat denna husdjursforskning. Givetvis helt objektivt och utifrån en empirisk synvinkel. Resultatet av min undersökning kom inte som en överraskning för mig. Min objektiva studie visar att det (självklart) i första hand är hundar som ger sina ägare dessa positiva hälsoeffekter. Man kan dock inom gruppen av hundar se vissa skillnader och det finns t.om. somliga hundar (t.ex. grannens pekinges eller vad det nu är) som hamnar i samma klass som katter, dvs snäppet under hundar. För att ni lättare ska förstå väljer jag att illustrera resultatet i en hierarkipyramid där de djur som har minst positiv inverkan på människan befinner sig längst ner och de som har störst positiv påverkan på människan befinner sig längst upp. Till min förvåning och glädje kunde jag konstatera att allra överst i toppen av denna pyramid återfinns enbart en hund, nämligen Bozze. Jag vill poängtera att detta inte är någon lögnaktig skrytsamhet från min sida då det inte ligger i min natur varken att ljuga eller att skryta. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ljuger och jag vägrar ljuga. Resultatet är framtaget utifrån mycket noggranna testresultat som baseras på egenhändigt framtagen och beprövad vetenskap. 
Mycket tillförlitlig forskningsmodell
Nu kanske någon läsare vill protestera mot denna pyramidteori? Är du hundägare tycker du kanske att just din hund minsann förtjänar att stå på toppen och är du kattägare eller har något annat husdjur känner du kanske att du vill hämta en stol och slå den i skallen på mig? Mycket hårt? Flera gånger? 
Som den ödmjuka och inkännande människa jag är respekterar jag självklart era känslor och åsikter. Ni tror säkert att ni har rätt. Mitt förslag är att du som tröst bygger en egen liten privat pyramid (kanske i Lego eller trolldeg) där du sätter din hund/ditt husdjur på toppen. Men ärligt talat, nog vet du innerst inne att bara en enda individ kan stå på toppen och nog vet du att denne ende är Bozze? Om du trots detta vill protestera mot dessa obestridliga, vetenskapliga fakta ber jag dig att tänka på att jag är sjuk. Att bli motsagd och ifrågasatt kan få förödande konsekvenser för min hälsa. Tänk på det! 
Om du ändå inte ger dig är du hjärtligt välkommen att skicka ett klagomail till delete@skrapmail.se

Med stöd av min forskning kan jag inte annat än att hålla med folk när de menar att jag måste tycka att det är skönt att ha Bozze hos mig på dagarna. Om jag inte hade honom hade mina vardagar pendlat mellan grått och svart. Min make Mats, mina vänner och släktingar är ju på sina arbeten hela dagarna (vilket enligt mig visar på stor egoism) så då är det liksom bara Bozze kvar. Men din dotter då? undrar kanske någon. Ja, min vuxna (väldigt gravida) dotter bor nästan 80 mil bort. Hon påstår att hon inte kan komma hit en sväng varje dag. Typiskt barn, de tänker då bara på sig själva. Det är bara jag som tänker på mig. 


Min dotter - Emelie

Bozzes betydelse för mig
Min Bozze ingår i hundsläktet men jag vill påstå att han inte enbart är en hund. Jag vet hur hundar ser ut. De har fyra ben, tassar, nos, mun som dreglar när de vill ha mat och de skäller titt som tätt helt utan anledning. De flesta har även, helt i onödan, en svans. Jag är bildad och har läst på universitet så jag kan ganska mycket. Jag känner t.ex. nästan alltid igen en hund när jag ser den. Även om Bozze liknar en hund till utseendet så är detta inte det enda han är. Bozze är mycket mer. När jag är ute i skogen med honom får han nästan alltid springa fritt. Det behövs inget koppel eftersom vi är sammanbundna ändå. Vi för "det tysta samtalet" medan vi traskar framåt och vi utgör en enhet, nästan som en symbios. Ibland bryts enheten tillfälligt om t.ex. någon ekorre har oförskämdheten att skutta förbi och få Bozze att tappa konceptet men i det stora hela befinner vi oss i en egen privat sfär. Jag tror att de flesta hundägare kan känna igen detta. Jag är fascinerad av hur mycket en hund kan betyda för sin ägare och jag är fascinerad av vilka unika personligheter hundar är. När jag tittar på Bozze ser jag inte enbart en hund. Jag ser individen Bozze. Tyvärr kombineras detta med min benägenhet att inte kunna distansera mig från de jag älskar samt min höga halt skuldkänslor. Jag har alltid känt ansvar för hur mina närmaste mår och känner. När min dotter Emelie var liten hade jag stora svårigheter att se henne må dåligt och om man slår upp curlingförälder i Wikipedia tror jag att mitt namn står nämnt. Jag trampade ner varje liten bula på vägen framför henne. Jag visste mycket väl att jag borde låta henne träna på det kommande vuxenlivet genom att på egen hand lösa svårigheter efter egen förmåga men jag kunde inte. Tack och lov är det enklare med en hund men jag känner fortfarande skuld när jag inte ger Bozze det jag anser att han behöver. Därför tvingar jag mig ofta ut trots att jag knappt kan gå på benen och även om det är rent skadligt för min hälsa känns det ändå skönt att ha gott samvete när jag sedan ligger plakat resten av dagen. Ärligt talat önskar jag att jag slapp dessa skuldkänslor och istället kunde fokusera på att må bättre och samla kraft. Men jag vet inte hur man gör. Och har man nu fått den hund som befinner sig allra högst upp på "husdjurspyramiden" är det viktigt att man inte gör fel. Nu tänker jag gå och lägga mig i soffan och vänta på att min käre make gör middag. Jag är en bortskämd tant. 


Högst upp på pyramiden...???





lördag 8 februari 2014

Välkommen till Sverige

I Tyringe finns sedan en tid tillbaka två flyktinganläggningar dit syriska flyktingar kommer i avvaktan på egen bostad. Innan dessa boenden blev verklighet kunde man i olika forum följa Tyringeinvånarnas debatt om flyktingförläggningens vara eller icke vara. Matte sa att det var lätt att skilja på olika sorters "personligheter" i dessa debatter. Det fanns en sort som hade förmåga till empati och medmänsklighet och sedan fanns det de andra, de som var... ja, hur säger man det nu på ett finkänsligt sätt..... de som var "empatibefriade muppar". Bozze tycker att matte gick till överdrift i sitt ordval avseende dessa arma, oupplysta och olyckliga människor. De var födda utan förmågan att tänka och det var faktiskt inget de rådde för. Dessutom ska man inte bara fokusera på det negativa. De flesta Tyringebor verkade ju faktiskt ha försetts med en fungerande tankeförmåga och var positivt inställda till att bereda plats för sina syriska medmänniskor. Många bidrog till den insamling av kläder, leksaker och andra artiklar som de nyanlända var i behov av.


En av dessa flyktinganläggningar ligger alldeles i närheten av Swalboet och det har därför fallit sig naturligt att Swalorna och Bozze vid ett flertal tillfällen passerat boendet. En snöig dag i förra veckan spatserade matte och Bozze förbi flyktingboendet då de mötte två av de nyanlända, en pappa och hans lilla dotter. Flickan som var ungefär i 4-årsåldern sken som en sol där hon satt i en röd pulka som drogs av pappan. När matte och Bozze mötte det lilla ekipaget vinkade flickan lyckligt åt dom. Matte log och vinkade tillbaka samtidigt som hon höll hårt i Bozzes koppel. Det blev fasligt många saker på en gång; Hålla koll på Bozze, gå framåt, vinka, le och uttala ordet "Hej". Det var på gränsen för vad mattes dimmiga hjärna orkar hålla reda på. Det var precis i denna stund som Bozze kom på att även han självklart måste hälsa de två syrierna välkomna till Sverige. Han tog därför, på hundars vis, sats och kastade sig fram emot den lilla flickan. Detta var matte inte helt beredd på. Mattes förmåga till simultankapacitet var ju redan överbelastad och nu blev det en sak för mycket. 


Simultankapaciteten lade helt enkelt av, ungefär som när det blir strömavbrott och alla lampor och maskiner bara tystnar. Hon tappade balansen vilket i kombination med halt underlag innebar att hon föll pladask i gatan. Bozze gavs därmed den sällsynta möjligheten att komma nästan ända fram till flickan i pulkan och han hälsade mycket vänligt med några rungande "Voff". Flickans glada ansikte försvann abrupt och ersattes med ett skräckslaget ansikte, så som det lätt gör när man är fyra år och plötsligt upptäcker att man är på väg att bli uppäten av ett sabeltandat monster. Nu gick det så väl (enligt matte) att mattes hand lyckades hålla kvar kopplet. Eller rättare sagt, kopplet hade virat sig runt mattes fingrar vilket å ena sidan stoppade Bozzes framfart (positivt enligt matte) men å andra sidan nära nog bröt av mattes fingrar (Aj som f.. enligt matte).

När matte väl hade kommit på fötter hade pappan dragit barnet i säkerhet och flickan, nu i trygghet hos sin ömme fader, stirrade förundrat på den till hälften snötäckta tanten med mössan på svaj och det sabeltandade monstret. "I'm so sorry!" ropade matte och såg verkligen sorglig ut. Matte förväntade sig en välförtjänt utskällning och vände sig skamset mot pappan. Det tog ett tag för henne att inse att han han inte alls var arg. Nej, den drummeln stod dubbelvikt av skratt. Han lyckades hacka fram "No problem" varefter han alltjämt skrattande traskade vidare med sin lilla dotter bakom sig i pulkan. Matte skrattade inte. Hon vände blicken ner mot Bozze som i sin tur förväntansfullt tittade upp för att få belöningsgodis. Han brukade få det när han passerat folk utan att bete sig dumt. Han blev mycket förvånad och faktiskt både besviken och förnärmad när belöningen uteblev. Istället stod matte och glodde på sina fingrar precis som om dessa skulle vara viktigare. 

Belöningsgodis,tack!

När matte och Bozze något senare åter traskade hemåt kom matte plötsligt på att de borde ta en annan väg hem. "Man måste våga variera sig lite och vara lite crazy" sa matte till Bozze när hon svängde in på en gata två vägar före flyktingboendet. 

Bozze nickade. 
"Crazy" är precis rätt ord, tänkte han. 


torsdag 30 januari 2014

Att få en karl på fall....


Bozzzzz zzzzzz zzzzze

Tuffingen Bozze ligger och snarkar under soffbordet. Med jämna mellanrum smaskar han högt och ibland skäller han till i sömnen.Han är ovanligt trött denna söndagseftermiddag och detta beror faktiskt (tro det eller ej) inte på någon fejkad sjukdom utan har helt andra orsaker. Bozze och Swalorna har varit på perropromenad i strövområdet Vedema som ligger strax nordväst om Hässleholm. När morgonen grydde i Swalboet anade Bozze att något var på gång eftersom både matte och husse gick upp samtidigt. De stökade och bökade och donade så mycket att Bozze var tvungen att skippa sin förmiddagsvila för att inte missa något. Donandet skedde dessutom till största delen i köksregionen och om man är hund gäller det att ha superkoll och att vara snabbare än sina människor när de tappar ner godsaker på golvet. En gång för ett tag sedan var det en bit lime som kom flygande ner på golvet. Den slukade Bozze på studs. Husse tittade förvånat på honom och förklarade sedan för Bozze att hundar inte ska tycka om lime. Lime är inte någon hundmat. Bozzes selektiva hörsel raderade bort allt utom ordet "hundmat" och han viftade glatt på stumpen som svar. Hundmat? Ja, tack gärna!


När Bozze och Swalorna denna söndag förmiddag kom fram till Vedema och Bozze hoppade ut ur bilen var det som om han hamnat i himmelriket. Där var Viggo och en annan perro som hette Balder. Hela två hundkompisar. Fast Viggo såg inte ut som han brukade. Bozze var tvungen att sniffa honom lite extra i rumpan för att konstatera att det faktiskt var Viggo. Den stackarn hade tydligen drabbats av akut pälsavfall och den lockiga pälsen var ett minne blott. Viggo hade inte tid för Bozze. Han hade fullt upp med att diskutera viktiga frågor med Balder och även med de andra hundarna som en efter en, i en strid ström, anlände tillsammans med sina människor. Det kom många perros. Hela fem stycken plus Bozze. Livet förvandlades till fest. Senare dök ännu en perro, Mysan, upp med sin människa. Mysan var enda tjejen bland ett gäng hanar och vilken snygg tjej hon var. Bozze sneglade på henne i smyg och rodnade lite under pälsen. Mysans människa hette Jeanette och hade kört fel på vägen till Vedema. Men de hann ju till det viktigaste - korvgrillningen!


Vilket gäng det blev!
Jeanette och Mysan kom lite senare
Foto: Margareta Engstrand Wallin
Innan det var dags att börja promenera passade några förutseende hundar på att i preventivt syfte använda hundlatrinen som låg centralt på parkeringen. Det blev viss köbildning så som det ofta blir framför offentliga toaletter vid stora evenemang. Människorna såg förvånade ut när hund efter hund kissade på den smutsgrå snöklumpen. Men hallå! Hade dom aldrig sett en modern toalett förut?

Ginnis, Balder och Bozze har lokaliserat hundarnas motsvarighet till bajamaja.
Foto: Katarina Lidal
Balder kollar så att Ginnis prickar rätt och Bozze kollar så att Balder är Balder
Foto: Katarina Lidal
Jisses vad länge Ginnis håller på. Får han inte kissa hemma, eller?
Foto: Mats Swala
Människor tror att hundspråket är internationellt och att alla hundar förstår varandra var de än kommer ifrån. Som vanligt har de helt fel. Det märks onekligen att människor tillhör de mindre smarta bland däggdjuren. Faktum är att hundar, precis som människor, talar olika språk beroende på var de kommer ifrån. Detta gäller även olika dialekter. Eftersom Viggo och Bozze var de enda hundarna från Skåne uppkom viss språkförbistring i samvaron med de andra hundarna. Viggo tyckte att flera av hundarna var otrevliga och han blev arg och sa ifrån. Här bjuder man in till trevlig hundpromenad och så kan de inte bete sig som hundar! 


Viggo tar tag i busarna
Foto: Margareta Engstrand Wallin
Viggo: Men matte, kan inte du säga till dom då?
Malin: My lips are sealed!!!
Bozze, som ännu inte hunnit bli helskånsk, tolkade de andra hundarna lite tvärtom, nämligen att alla var jätteglada att träffa varandra i allmänhet och honom i synnerhet. Sanningen fanns nog någonstans mitt emellan Viggos och Bozzes tolkningar. Bozze fastnade genast för en cool hund vid namn Neo. Bozze vill hiskeligt gärna vara så där cool men lyckas inte riktigt. När Neo morrade åt Bozze tolkade Bozze detta som att Neo sa "Tjena kompis, ska vi hoppa på varandra och ha kul". Det tyckte Bozze lät bra och resterande promenad spenderades med glada, tuffa lekar. Enligt Bozze alltså. Neo däremot blev snabbt utled på den där efterhängsna, vita pälsbollen Bozze. Han morrade irriterat åt pälsbollen att sluta vara så påstridig och jobbig och om Bozze hade förstått Neos dialekt hade han respekterat denna önskan. Det hör till rent hundhyfs att man respekterar varandras integritet. Bozze blev allt gladare och mer leksam. Åh, vilken rolig kompis han hade fått. Det konstiga var att matte och husse inte verkade förstå detta utan hela tiden försökte få Bozze att låta Neo vara ifred. "Typiskt människor" sa Bozze till Neo och himlade med ögonen. Neo himlade också med ögonen och Bozze blev så glad att han hoppade upp på Neos bakdel. Neo beslutade sig för att hädanefter inte följa med på fler promenader där denna, tydligt lågbegåvade, hund skulle deltaga.


Neo memorerar Bozzes doft för att kunna undvika honom i fortsättningen

Vid ett tillfälle, då ett hundgäng inklusive Bozze och Neo sprang en bit framför människorna bestämde Bozze att det var dags att skryta lite. "Jag kan få människor på fall" skröt Bozze. Han såg på de andra hundarnas tvivlande miner att de inte trodde honom och insåg att här gällde det att inte tappa ansiktet. "Häng på då så ska jag visa hur man gör". Tillsammans vände de sig om mot människorna. Bozze kisade, beräknade avståndet, människornas gånghastighet, skostorlekar, stegens avstånd samt snömängd. Sedan satte han fart. Som skjuten ur en kanon for han mot människorna utan minsta tvekan och väl framme tvärnitade han smidigt precis framför Balders husse, Jan-Ove, som just då befann sig mitt i ett steg. Jan-Ove föll som en fura och det var med triumf Bozze vände tillbaka till de andra hundarna. Han såg att de var imponerade och med huvudet högt fortsatte han så där lite coolt nonchalant förbi dem samtidigt som han försökte se ut som att det där väl inte var något. Hundarna glodde imponerat på honom. Matte och husse glodde också på honom och på stackars Jan-Ove som låg på marken. Bozze kände sig inte riktigt säker på att de var just imponerade. Bozze kom flera gånger den dagen på matte med att tittade på honom med en konstig min. Som om hon tvivlade på att han var den gulliga Bozze Bus som hon älskade så mycket. Bozze tittade på henne med sina guldfärgade ögon, höjde ögonbrynen i otakt och smälte bort hennes tvivel. 

THE Grillmaster
Foto: Margareta Engstrand Wallin
När alla hundar sprungit ikapp och människorna hasat sig runt sjön blev det grillning av korv och  för första gången sedan Bozze hoppade ur bilen tappade han intresset för Neo. Det finns ett ordspråk bland hundar och det lyder; "Bättre ensam i snön med en korv, än svulten tillsammans med en kompis". Bozze lyckades tigga åt sig två korvbitar. När det sedan var dags att skiljas åt ställde alla upp sig för ett gruppfotografi. Nåja, alla utom fotografen, Jeanette Svensson, som av naturliga skäl inte är med på bild. Viggo var inte heller med. Han hade somnat i bilen. 


Hundarna från vänster är med tilltalsnamn Neo från Listerby, Mysan från Älmhult, Balder från Hörvik, Bozze från Tyringe, Ginnis från Karlshamn och snett bakom honom försöker Milo från Nättraby gömma sig. 
Foto: Jeanette Svensson

Ja, det hade varit en synnerligen lyckad söndag tyckte Bozze. Även matte och husse var mycket nöjda med dagen. Bozze spenderade resterande söndag i sovande position, endast med avbrott för inmundigande av föda samt utförande av vissa behov. Åh, vad han längtade till nästa perropromenad. "Hoppas alla de andra roliga hundarna också kommer då" tänkte Bozze. 
Innan han somnade för natten tänkte han på sin nya kompis Neo och han somnade med ett nöjt leende. 





Foto: Katarina Lidal


Foto: Margareta Engstrand Wallin
Fler fotografier från denna perropromenad finns på Ginnis och Margaretas blogg som ni hittar om ni klickar på bilden ovan.

lördag 25 januari 2014

Husses betraktelser #6

Mannen som gick ut med en Perro och kom hem med en snöboll.

Någon gång strax innan Jul kom den första frosten. Swalboets gräsmatta hade på natten ändrats från fuktigt mossmjuk till krispigt frostvit. Riktigt tjusigt faktiskt.

Bozze älskade det.


Det tog tre steg ut på gräsmattan den morgonen innan han fattade att något hade hänt.

Han tvärnitade. Stampade med framtassarna i det vita. Började, vilt morrande, springa runt så där Perroryckigt som bara perrosar gör. Tryckte ner nosen i det och kasade sig fram. Slängde sig på rygg och snurrade runt som om han blivit valp igen.

En härlig syn och jag kunde bara försöka föreställa mig den lycka och eufori han kände.

Klart han gillar det där, tänkte jag, uppväxt på en fäbod i Dalarna med de vintrar det innebär. Jag kunde se framför mig hur han glatt skällande kastade sig ut i den vita orörda snön och plöjde sig fram så pudret sprutade rundor runt honom.

Det ska bli häftigt att se, om vi nu får en riktig vinter här nere i Skåne i år vill säga.

I förra veckan kom vintern till Skåne.

Temperaturen kröp ner under nollan, vinden tjöt runt husknuten och snön föll. På lördagsmorgonen låg snön tjock, ca 20 cm, och det fortsatte snöa och blåsa. Härligt väder för en promenad i skogen tyckte jag.

Efter en stadig frukost var det dags. Vindtäta kläder till mig och orange väst till Bozze så han skulle synas i snön.

Vi gick ut på farstukvisten. Jag drog ett djupt andetag och kände mig redo att trotsa naturen. Bozze tittade sig förvånat omkring. Pep till och ville helst gå in igen.

Det här kommer du att älska, sa jag till Bozze, med min vinterfina bild i färskt minne.

Bozze tittade på mig med tvivlande ögon.


Vi traskade iväg på nyplogade vägar och nådde strax skogen.

Vilken härlig vinterdag tänkte jag.

Jag kopplade loss Bozze och han ploffsade lite försiktigt och motvilligt ut i snön. Två sekunder senare tvivlade han längre på en promenad i snön. Han sprang skällande och Perrotokig iväg. Plöjde rundor i snön som nådde honom upp till magen. Hoppade, studsade, jagade snöbollar, pinnar och en och annan fiktiv kanin.

 
 

En kvart senare tvivlade jag på det sunda i en promenad i snön.

Jag började inse att Perrons päls inte är riktigt ultimat för Skånsk blötsnö. 

När Skånsk blötsnö möter varm Perropäls bildas snökakor. Tjocka snökakor. Tunga snökakor.

När vi gått ungefär halva rundan vägde stackars Bozze säkert 2-3 kilo extra på grund av all snön som klibbat fast i honom. Med jämna mellanrum kastade han sig ner för att försöka gnaga bort snön som klibbat fast på tassarna. Följden av det blev att snön även klibbade fast under magen på den stackarn. Snön irriterade Bozze och snön irriterade mig. Mest irriterade den nog mig.

Bozze plöjde lyckligt 20 meter spår i de ännu inte upptrampade skogsstigarna, kastade sig ner och gnagde snö, plöjde 20 meter spår till, kastade sig ner för att gnaga snö och så vidare.

Vår fina vinterpromenad blev något kortare än jag tänkt mig och avslutades nog inte riktigt så som Bozze tänkt sig.

Väl hemma på farstukvisten fick jag inse att snön som fastnat på Bozze inte gick att få bort med konventionella medel som borste och händer, cirka 95% satt kvar. Dusch var det som gällde.

En lång dusch, med rumstempererat vatten, senare var Bozze åter snöfri. 

Nu är Bozze inte bara snöfri, han är även nyfriserad mellan trampdynorna och välimpregnerad på tassar och mage. Det i kombination med lite fler minusgrader har gjort tillvaron lite enklare för oss alla.

I somras när Bozze kom till oss byggde jag staket runt hela trädgården så han inte skulle smita ut, nu funderar jag på hur man kan bygga ett bra tak över hela trädgården så inte snön kan komma in...

fredag 24 januari 2014

måndag 20 januari 2014

Det är lite sjukt

Ni som läst det senaste inlägget om Bozze och den försvunna pälstussen vet att det slutade lyckligt. Någon nedsatt sköldkörtelfunktion var det inte frågan om. Men innan tuss-mysteriet fått sin naturliga flisa-under-bordet-förklaring var husse och matte väldigt konfunderade över saken. Så när Bozze helt plötsligt började klia sig frenetiskt över hela sin hundkropp trodde Swalorna (som de lugna och sansade personer de är) att klådan kunde ha ett samband med den kala, pälslösa fläcken. Klådan började bli besvärande runt lunchtid på fredagen. Bozze kunde vara mitt i en vild bolljakt när han plötsligt kastade sig ner på marken och kliade och bet i pälsen. Kliandet eskalerade och natten mellan fredag och lördag bestod till väldigt liten del av sömn och till väldigt stor del av frenetiskt kliande. Även matte och husse hade svårt att sova på grund av att golvet vibrerade av Bozzes kliande. Bozze, som är en rättvisans man, ansåg självklart att om han inte kunde sova skulle hans människor inte heller göra det. Han förtydliga denna åsikt genom att med jämna mellanrum hoppa upp och ner i mattes och husses säng. På lördag morgon ringde husse till veterinären för att rådfråga. Nu i efterhand önskar Swalorna att veterinären hade svarat: "Jag tycker ni ska avvakta lite och se om klådan går över". Istället blev svaret: "Oj, det låter inte bra. Det är nog bäst att vi tar en titt på Bozze. Det kan vara rävskabb och i så fall är det viktigt att vi sätter in behandling direkt". Bozze fick en undersökningstid klockan 14:00. 




När ordet "skabb" nådde husses och mattes öron förvandlades även deras hud till ett kliande inferno. De kliade och rev sina armar rödstrimmiga under timmarna fram till kl 14. Den enda som inte kliade sig var Bozze. Det var lite konstigt men efter en snabb googling förstod matte och husse att rävskabb oftast kliar värst nattetid, så de förmodade att det ändå kunde vara just den sjukdomen. Husse och matte började även våndas för den stora saneringen av huset. Matte har en gång i tiden jobbat på förskola och vet hur omfattande en sådan sanering är. Då handlade det förvisso inte om rävskabb men skabb som skabb tänkte matte. 



När ordet "skabb" nådde husses och mattes öron förvandlades även deras hud till ett kliande inferno.


Väl hos veterinären undersöktes Bozze och det skrapades lite hud för att veterinären skulle se om hon hittade någon skabb. Matte började tvivla på att Bozze hade någon åkomma alls men hon ville inte ha åkt till veterinären i onödan. "Klia dig då" fräste matte och spände ögonen i Bozze. Bozze vägrade. Veterinären fann mycket riktigt inte någon rävskabb men hon ansåg ändå att Bozze skulle behandlas eftersom det mycket väl kunde vara skabb ändå. Ett klådstillande schampoo skulle Bozze också ha. Besöket kostade extra i helgtaxa och med medicinkostnad och schampoo gick detta besök på strax över 2000 kr. Matte var ekonomichockad. Husse var ekonomichockad. Bozze var inte ett dugg chockad. Han var på lekhumör. 

Bozze kliade sig inte mer. Klådan hade upphört på förmiddagen och kom inte tillbaka. Matte är i efterhand helt säker på att Bozze lurade dom med vilje. Husse påstår att hundar inte gör så, att de inte har förmåga klura ut hur de ska få sina människor att ruineras. Matte påstår att Bozze inte är en vanlig hund. Han är en ovanlig hund med en ovanlig hjärna. När inte "försvunna-tuss-tricket" fungerade slog han till med "jag-låtsas-ha-rävskabb-tricket". Husse menar att matte lägger mänskliga egenskaper på Bozze. Matte menar att det var omänskligt sagt av husse. Bozze säger ingenting. Han ligger och klurar på hur han ska fejka världshistoriens största svampangrepp. För även om Bozze inte låter Swalorna märka det tycker han att något av det roligaste i världen är att åka till veterinären.


fredag 17 januari 2014

Sunt förnuft

Det här med veterinärer är inte kul. Många veterinärbesök sker faktiskt helt i onödan på grund av hundägarnas okunskap. Det gäller att använda sitt sunda förnuft, inte överreagera och innan man åker till veterinären är det bra att rådfråga andra hundägare. Matte och husse har tidigare varit överdrivet överbeskyddande men efter att deras valp Zune en dag blev stucken av en geting lärde de sig vikten av att ta det lugnt och inte överreagera. Nuförtiden skrattar både husse och matte lite generat när de minns händelsen och hur veterinären pedagogiskt förklarade att veterinärbesök faktiskt inte var nödvändiga vid getingstick.

Lille Zune

När husse nyligen på Bozze fann en kal, pälsfri fläck i storlek av en enkrona drabbades Swalorna därför inte av panik. De undersökte lugnt fläcken och valde därefter att fråga mer hundvana människor vad detta kunde vara. Matte loggade lugnt in på Facebook och skickade frågan till kennelägaren Susanne Hall (den kennel där hunden Zune föddes). Därefter väntade hon tålmodigt och lugnt på att få svar. Hon väntade och väntade. Inget svar. Hon väntade lite till. Inget svar. Nu hade det gått nästan en hel minut och matte började misstänka att Susanne kanske var bortrest eller hade flytt landet på grund av vinterantipati eller dylikt. Matte tog detta med jämnmod och lade istället med lugna knapptryckningar ut frågan i forumet på Perroklubbens Facebooksida. Åter väntade hon. Åter inget svar. Efter ytterligare hela 45 sekunder utan respons började dock tålamodet tryta. "Så uselt och egoistiskt att ingen svarar" fräste matte och husse noterade att mattes högra näsborre började rycka. Dessa tics är tydliga tecken på begynnande frustration. Nu tog husse över rodret genom att lugnt och sansat påbörja sökning via Google. Mattes näsborre slutade nästan omedelbart att rycka och hon följde husses exempel. 

Först googlade de efter "kal fläck pälsavfall hund" men just då råkade matte slänga en lugn blick åt Bozzes håll och såg att han kliade sig. Hon lade för säkerhets skull till "klåda" och "sjukdom" i sina sökord. Och nu fick de minsann svar. Matte läste högt och väldigt lugnt för husse. Husse läste högt och väldigt lugnt för matte. Och det var nu, helt utan förvarning, som den stora katastrofen slog ner i Swalboet  De två makarna tittade chockat på varandra medan sanningen sakta sjönk in i deras hjärnor. Det var fruktansvärt. Om det bara hade varit någon liten, lättbehandlad åkomma hade de kunnat behålla sitt lugn men faktum var att Bozze hade hade drabbats av en livslång sjukdom. Det stod helt klart att Bozze hade "nedsatt sköldkörtelfunktion". Om de bara hade upptäckt detta tidigare medan sjukdomen var i sin linda! Då hade de kunnat sätta in behandling i ett tidigt skede. Men de hade inte anat något och nu hade sjukdomen hunnit sprida sig och bryta ner Bozzes arma kropp. Det hade gått så långt att pälsen hade börjat lossna i stora tussar. Symtomen talade sitt eget tydliga språk och några tvivel fanns inte. 

Torr, livlös päls och pälsavfall: Matte upptäckte plötsligt hur fruktansvärt torr och livlös Bozzes päls var. Nu verkade det ofattbart att hon inte sett detta tidigare. Pälsens beskaffenhet var naturligtvis anledningen till att den sög åt sig smuts och väta så lätt och pälsavfallet hade bara hade börjat. En hårlös fläck idag kunde betyda att Bozze inom ett par dagar förvandlats till nakenhund. 
Överdriven trötthet: Husse pekade ner på den sovande Bozze och Swalorna såg på varandra. Bozze var absolut ovanligt trött. Tröttare hund hade de aldrig skådat.
Spröda klor: Här blev Swalorna lite osäkra. De hade faktiskt inte funderat över om Bozzes klor var spröda. Efter en kort diskussion kom matte och husse fram till att ingen av dom faktiskt visste hur hårda hundklor ska vara och därför hade de inte förstått att Bozzes klor var sjukligt spröda. 


Stackars, sjuka Bozze
Husse och matte beslutade att de skulle ta Bozze till veterinären det första de gjorde dagen efter. De skulle göra allt i deras makt för att ge Bozze ett värdigt liv trots denna fruktansvärda sjukdom.  

Matte loggade in på Perroklubbens Facebooksida för att dela med sig av det fruktansvärda. Där hade det redan inkommit flera svar och det var med förvåning matte läste deras lugnande kommentarer. Alla rådde dom att avvakta och menade att det nog inte var någon fara. Med tungt hjärta berättade matte om Bozzes sjukdom. Den här gången kom svaren snabbt och de andra hundägarna förklarade tålmodigt hur en hund med nedsatt sköldkörtelfunktion ser ut i pälsen och hur de mår. Matte och husse blev lite osäkra. Vad var nu detta? Det stämde alls inte in på Bozze. Matte googlade lite noggrannare och plötsligt, som ett mirakel, hade Bozze tillfrisknat från sin nedsatta sköldkörtelfunktion. 
Matte och husse hade fallit i fällan igen. Skammens rosor lyste på deras kinder och de funderade på att följa Susannes exempel och fly landet. Precis då plingade det till i mobilen och det visade sig vara Susanne som tydligen fortfarande befann sig i Sverige. Utlandsflykten lades på is.

På kvällen hade Swalorna svalt sin stolthet och firade Bozzes nyvunna hälsa med en god middag. De skålade för sparade veterinärskostnader och för sin förmåga att lugnt och sakligt kolla upp fakta och inte agera i panik.

Slutet gott, allting gott.

PS! Två veckor senare upptäckte husse av en slump att det hade gått en flisa undertill på soffbordet. I flisan satt fastkilat en stor vit pälstuss. "Det var ju det vi sa hela tiden, att han hade fastnat någonstans" sa matte lugnt och husse nickade instämmande.